Metafysik blir politik
mars 7, 2011 5 kommentarer
Lawrence Krauss ifrågasätter att det skulle vara ett problem att framtidens datorer gör sig av med människorna. Den sakfrågan är förstås inte speciellt aktuell, men det är ett intressant exempel på vad materialismen bör innebära rent politiskt. Sidney Altman ställer en fråga 05.15 nedan:
Dagens materialism, i form av t.ex sekulär humanism, är ytlig och pragmatisk, rent moraliskt så finns en antydan till en materialistisk värdegrund, alltså ett slags nonsens. Politiskt så innebär detta en del bataljer med religiöst konservativa. I Sverige tror jag att den materialistiska världsbilden vinner ett allt större politiskt inflytande och det tror jag kommer vara en tendens över hela världen, ett tag till.
Naturligtvis måste metafysiska uppfattningar omvandlas till politik, men för tillfället är de flesta av oss delvis avskurna från en starkt metafysiskt grundad politisk övertygelse. I den givna situationen är vi helt enkelt alltför osäkra.
Kanske blir det ändring på det. I takt med att alltfler kraftfulla teknologier blir tillgängliga så måste framtidens materialism bli alltmer explicit, och den som inte tror på det måste förr eller senare gå i politisk opposition.
För i slutändan så är det materialistiskt rationella alternativet att vi ger upp oss själva för datorernas skull. Inom 200 år enligt Krauss. Andra snubbar som t.ex Ray Kurzweil menar att detta alternativ kan bli tillgängligt inom 30-40 år, då det är tänkt att den teknologiska singulariteten ska inträffa.
Det finns många ytterst intressanta aspekter av detta, just nu är min fascination rent sociologisk. Blir det en större klyfta mellan materialister och icke-materialister? Eller kommer den teknologiska illusionen sluka oss alla? Eller kommer materialisterna inse sin idioti och lämna sina vanföreställningar?
Mycket intressant inlägg. Är du hedonist eller finns det något annat värdefullt som du anser går förlorat i en framtid där datorer har gjort sig av med människorna?
Nisse,
Rent värdefilosofiskt är hedonism ett minimum av vad jag tror på. Att det finns sådant som är värdefullt tycks vara bland den bästa kunskapen jag har och det kan enkelt bekräftas genom att observera njutning eller lidande.
Jag går dock längre i mina moraliska funderingar och kan inte enkelt definiera min position. Hur som helst tror jag det värdefulla försvinner om digitala datorer tar över (Kvantfysiska datorer är en annan, intressantare, fråga).
Kul att du kommenterar, jag funderar på att jag ska börja studera transhumanismen, i så fall blir det nog en del du gärna får reagera på
Det vore en spännande inriktning för den här bloggen. Jag kan rekommendera att du läser om David Pearce, som verkligen drar en materialistisk hedonism till sin spets genom sitt förespråkande av att på teknologisk väg avskaffa lidandet för alla levande varelser. Föreningen Människa+, som jag nyligen var med och grundade, har bl.a. en intervju med honom på sin blogg.
Jag läste intervjun. Helt klart oerhört spännande frågor som rör alla människor. Jag gillar att Pearce beskriver sitt tänk i religösa termer; himmel och helvete. Det är termer som uttrycker allvaret i situationen.
Eftersom jag förkastar metafysisk materialism så tror jag att medvetandets funktion är sådant att det inte kan förstås materiellt. Jag tror att vi på kort sikt kan leka med materian för att undvika lidande och maximera lyckan, men inget av detta gör att vi förstår medvetandet i grunden. Tesen att vi kan manipulera oss fram till himmelriket är jag alltså mycket skeptisk till.
Min metafysiska inställning misstänker jag är tillräcklig för att jag ska vara skeptisk till de flesta transhumanistiska idéer (tror jag).
Men en annan grej som är mer rakt på sak; Det tycks som att vårt rationella tänkande till stor del är känslobaserat. Vi har ingen förnuftsmodul som tänker självständigt utan vi är helt beroende av känslor för att något ska upplevas som sant eller rätt.
Våra känslor är också relaterade till värderingar och hur vi resonerar politiskt. Om vi börjar förändra våra biologiska känslor så förändrar vi alltså vårt tänkande i grunden.
Frågan är då hur vi kan upprätthålla ett himmelrike om vi möjligtvis förstör vårt tänkande?
Då uppstår också den moraliska frågeställningen; Även om vi rent utilitaristiskt skulle kunna maximera vår lycka i en miljon år så är det inte mer än en dålig orgasm i det kosmiska perspektivet. Vårt moraliska ansvar kan inte ha någon tidsgräns. Det vore onekligen ett helvete om halva galaxen är befolkad av helt dysfunktionella individer med en baksmälla som heter duga. Så jag är alltså skeptisk, men det är en löjlig inställning till en av mänsklighetens ödesfrågor, jag vill på sikt studera detta och försöka inta någon slags konstruktiv position.
Tja, för mig är det lite tvärtom: min positiva inställning till transhumanismen bottnar just i en metafysik som jag misstänker har likheter med din. Med det sagt så finns det såklart även strömningar som jag är tveksam till. Pearces uppfattning är ju inte så metafysiskt tilltalande, men intressant för att den verkligen kräver slipade motargument.