Newton

En snutt av Newtons vetenskapsfilosofi:

I do not know what I may appear to the world, but to myself I seem to have been only a boy playing on the sea-shore, and diverting myself in now and then finding a smoother pebble or a prettier shell than ordinary, whilst the great ocean of truth lay all undiscovered before me.

Newton var en vanlig pojke med en frisk inställning till verkligheten. Men själen är skör. Pärlan däremot var allt annat än skör. Den var svart, hård och med ett starkt glänsande sken. Tiden gick. Hundra år, två hundra år, tre hundra år! Och pärlans sken hade förvridit själen till pervers metafysik. Inte Newtons själ, tack och lov, den enskilda människan slipper ofta se hur den framtida historien förvrider och förvanskar intrycket av de vackra pärlorna. Hela generationer blir som besatta av skenet.

Missförstå mig inte. Varken havet, pärlan eller Newton är ett sken. Men om man betraktar pärlan så ser man att den skiner väldigt starkt..

Sedan hundra år stiger havet och jag tycker att det borde märkas i metafysiken snart. Det gör det, men det går långsamt, som allt annat. De hårda själarna ska döden dö.

Nu tänkte jag tjata vidare men då tappar jag den poetiska tråden. Tystnad är bra.