Nötningen
januari 6, 2012 5 kommentarer
Aldrig var jag med om att ett visst ögonblicks diamant drog en outplånlig repa tvärs över världsbilden. Nej det var nötningen, den ständiga nötningen som suddade ut det ljusa främmande leendet. Men något håller på att bli synligt igen, det håller på att nötas fram, börjar likna ett leende, man vet inte vad det kan vara värt. Ouppklarat.
Tranströmer. Visst är det ouppklarat. Men detta är en viktig historisk process, nötningen är klart underskattad! Det som nöts fram vet vi inte vad det är värt. Men det som är verkligt är verkligt, även om vi saknar erfarenhet eller förståelse för det.
Nötningen
Den historiska processen är uppenbarelse och nötning. Ta DNA som exempel (vad nu det är), med viss historisk distans till livet som fenomen kan vi se att denna uppenbarelse tål mycken nötning. Men kanske kan också DNA suddas ut, för det finns annat som uppenbarar sig, nånting djupare. Nu styrs utvecklingen av ideér och vad kommer efter det? Nånting nöts fram.
Det som är uppenbarat är uppenbarat och det som får diamanterna att börja likna ett leende är nötningen. Så vad gör vi? Vi söker uppenbarelse och vi söker nötning. I en viss balans tycker jag. Jag är tom, jag har bara sökt nötning. Jag måste söka uppenbarelse.
Jag hade inte tänkt läsa Tranströmer, för jag tänkte att jag inte orkar fylla mitt huvud med poesi. Men han är grymt bra. Vilket får mig att tänka på uppenbarelsens natur. Den är fri. Den kan jag inte kontrollera. Så länge jag tillåter nötningens process kan jag också tillåta mig att vara öppen för uppenbarelsen. Så får vi tro att den goda uppenbarelsen är det som till slut nöts fram.
Vi är nog många som upptäckt Tranströmer så här sent!
Du har kommit långt Daniel! Jag känner igen dig från när du var liten, men det här har du kommit fram till genom nötning och sökande …
ja, inte orkar man med en massa analys och ituskådande precis hela tiden. Även syntes behövs då o då, inte minst för sinnesron.
Cecilia,
Tack för din omsorg om min sinnesro, jag hoppas den finns i himlen. Till dess är syntesen ingen genväg. Vi kan lätt tro det, filosofin har länge handlat om analys och syntes. Sax och lim. Tes och antites o.s.v. Det är inte fel, men det har på sina håll degenererats till en pseudovetenskaplig fälla. Det måste ituskådas och för att göra det behövs analys och ituskådande.
Betänk det tredje elementet i vår kulturs ursprung; Gud inkarnerar sig i processen och ger material till den syntetiska processen. Men Gud rationaliserade vi bort och kvar fanns bara analys och syntes. Många anammade då den antika idén att allt som finns är materia som ständigt omformar sig i nya synteser. Men med modern vetenskap i ryggen vet vi att materians och informationens ursprung ligger bortanför syntesens begränsningar. Analys och syntes räcker alltså inte, för processen vilar uppenbarligen på en tredje influens med okända begränsningar (vad detta är ska jag inte orda om men andra snackar om slump, emergens, Gud, medvetande, nödvändighet o.s.v..).
Nu säger jag inte att synteser är fel, jag tycker mig ha märkt ett stabilt katolskt syntestänkande vilket är bra, men det är bara rimligt om man inte på förhand ställer upp begränsande ramar som stänger ute den verkliga process vi faktiskt lever i. Nämligen att nånting uppenbarar sig, och det är inte något syntetiskt. Detta misstänker jag att du förstår så uppfatta nu inte det jag säger som kritik.
Intuition och uppenbarelse har nästan betraktats som nonsens i vår kultur. Men det är en elementär beståndsdel av vår verklighet och verkar vara på snabbt återtåg i psykologi och filosofi. Allt som uppenbarar sig ska prövas och nötas. Så verkar det vara från mitt perspektiv.
Från andras perspektiv låter det pessimistiskt, destruktivt och jobbigt. Det tycker de är skrämmande, men det är för att våran kultur är väldigt, väldigt vilsen
Åke,
Jo, jag läser korta stycken åt gången, mer kan jag inte smälta. Var det du som gav boken till Terje?